Impressions of Iran

1 week in Iran

IRAN

Zayera Khan

7/5/2015 5 min read

July 2015, I went with a swedish group of people to Iran, we visited these sites:

  • Teheran, visited Milad towe

  • Zendan-e Ghasr prisonmuseum

  • Ali sadr cave is one of the worlds largest water caves

  • Hamedan, one of the oldes cities in Iran with Ganj Named inscription

  • Abyaned, famous for its red buildings and is one of the oldest villages in Iran.

  • Isfahan, we visited Shahrestan bridge, Naghsh-e Jahan square, mosques around the square, armenian church and museum.

Zendan-e Ghasr prisonmuseum
Dais palace
Ali sadr cave
Hamedan
Jam-e Msq.
Isfahan sites and people
En vecka i Iran

(artikel på Svenska, publicerades på nättidningen Feministiskt Perspektiv 2015.

Jag har varit ca 1 vecka i Iran, första gången på besök som turist. Resan var arrangerad utifrån ett specifikt program, som en gruppresa med syfte att visa upp sevärdheter i Iran, både kulturella och mindre byar av historiskt värde. Vi i gruppen hade ingen möjlighet att påverka vilka platser vi besökte, vart vi åt eller vilka hotell vi bodde på. Fokus på resan att visa oss ”den riktiga Iran” och främja intresset för landet och potentiell turism från Sverige. På resan var det svårt att finna möjligheter att prata med människor, dels pga språkbariärren men även att veta vad jag skulle prata med främlingar om. Dom personer som jag växlade ord med var främst köpmän i butiker, som jag besökte eller handlade något i.

Vi reste emellan orter på en bus och genom detta har vi hunnit fara förbi ca 1000 kilometer av varierande landskap som pga säsongen var väldigt torrt och ökenaktig. Luften var torr och dammig, ofta kliade det i halsen. Vi såg bilar, bussar och resande på motorvägarna och även småvägarna. Vi såg virvelvindar och får / get herdar och några jordbruksarealer. Vi såg industriområden och anläggningar. Vi körde även förbi den ökända Natanz, som påstås vara Irans största kärnkraftverk. Det mesta är underjorden och ovan jorden är området tungvapen bevakat.

Jag gillar att resa och att upptäcka städer, sevärdheter på egen hand. Då denna resa var en gruppresa var dom flesta aktiviteterna i grupp men jag tog tillfället i akt och gick runt även på egen hand, i butiker, basarer och på gatorna. På egen hand blev jag svår att kategorisera, då jag såg ut som kvinna, uppförde mig inte som kvinna, var klädd annorlunda alltså färggrant, ej västerländskt men inte heller iranskt klädkod för kvinnor, bemötte blicken och såg människorna i ögonen, vilket antagningen upplevdes som obekvämt för dom flesta passerande eller mötande blickar. Bemötandet som jag fick tillsammans med ”den svenska turistgruppen” och på egen hand, skiljde sig avsevärt. Med gruppen blev jag sedd och läst som ”utlänning, turist”. Våra guider sa att det var OK, hur jag såg ut och var klädd även med avsaknaden av hijab eller huvudbonad. Jag såg ut som jag brukar göra på huvudet alltså, min keps bakochfram se foto, och kläder som täckte kroppen, samt satt löst. Jämfört med dom flesta kvinnor som jag bemötte på gatorna, offentligt i Iran så var jag inte bara färgglad men även ovanlig syn pga av kepsen / mössan och avsaknad av huvudbonad, hijab eller chador. Mesta dels av tiden var jag med en grupp svenskar, samt våra iranska turistvärdar och då blev även jag identifierade och kategoriserad som ”turist”.

  • - Hello, where are you from?

  • - Sweden

Några kvinnor, benämnde mig och sa något ord på farsi / persiska som jag inte kunde identifiera; men jag antar att det betydde ”avvikande” på något sätt. Några ifrågasatte med sin blick och försökte tyda mitt kön, etnicitet, nationalitet och bakgrund; antagligen undrade dom vad jag överhuvudtaget gjorde i Iran. En del kvinnor bemötte min blick med nyfikenhet och positiv uttryck för dom förstod att jag var medveten om mina handlingar och huvudbonadens uttryck.

I några sekunder passerar upplevs och uttrycks så många tankar och känslor sekund snabbt. Från hela spektrum av positivt bemötande till negativt på gränsen till aggressivt ifrågasättande. Jag råkade inte illa ut eller blev fysiskt angripen. Blickarna förmedlade ett ifrågasättande och min puls var några slag högre under hela veckan jag befann mig i Iran. Jag var inte avslappnad med andra människor och upplevde underliggande icke-acceptans, kanske för att jag skilde mig både från den svenska resegruppen och den iranska personer vi bemötte under veckan på så många sätt. En resevän sa till mig i efterhand att hon upplevde att jag var i försvarsställning hela veckan.

Det hände 2 gånger att en man i en butik frågade mig följande:

  • - Why do you have mans haircut?

  • - why not?

  • - Show me?

  • - OK (då tog jag av mig mössan och visade mitt huvud)

Förvåning, överraskning, förundran och avsky var något jag såg i blickarna hos olika individer på gatan och i dom offentliga rum som jag rörde mig igenom. Bemötandet i blicken, värderar, definierar och kategoriserar den andra personen (alltså mig) utifrån sig själv och sina egna värderingar, erfarenheter och upplevelser. Den vänliga blicken som accepterar och bemöter positivt; den blicken följde med ett leende och erkännande av skillnaden som jag utgjorde på gatan, där för några minuter i Iran. Jag är van att skilja mig ur mängden. Att inte passa in. Att se annorlunda ut. Det icke-normaliseradet är något jag blir medveten om genom bemötandet som jag upplever och återspeglas till mig. Den känslan i Iran var mångfacetterad men lämnade mig ofta med en olustig känsla av icke-acceptans, avvikelse och provokation.

Det är första gången som jag bemöter blicken på denna fundamentalt skilda sätt, med en värdering och laddning, som ett resultat av min klädsel, framtoning, huvudbonad och kanske orädd promenerades på gatan där jag tog plats på ett självsäkert sätt och lät mig inte definieras av mitt kön eller utseende. Jag befann mig i Iran inte under mina egna villkor men hoppas att jag gjorde en skillnad genom att synas och för en kort tid ta plats i ett land som på så många vis och fundamentalt osynliggör kvinnorna i samhället.

Kvinnornas situation i Iran är debatterad, både vad gäller dom religösa påbuden och samhällets normer och förtryck. Jag var nyfiken på hur Iran behandlar sina invånare och hur män och kvinnor lever i Iran. Jag hade aldrig trott att skillnader var så stora och att förtrycket var så fundamental, att människor är resignerade och orkar inte ens kämpa emot.

Att makten över människorna är så kränkande, detaljstyrande och samtidigt försöker ge ett sken av ”glada, lyckliga människor”. Jag undrar om ens männen i Iran är glada och lyckliga. I vartf all har jag inte sett kvinnorna eller upplevt kvinnorna som glada och lyckliga i sin nuvarande situation. Könsroller och könsförtrycket är ett statligt och religiöst påbud i dagsläget.

Frågan är hur blir det i framtiden? Kommer Irans kvinnor att hitta sin egen väg och befrielse inom den religösa Iran som styrs av islam och sharia lagar? Är det överhuvudtaget möjligt att ha en jämlik, jämställd Iran? Jag är skeptisk och tror inte att det sker inom vår livstid. Kanske är mina slutsatser förhastade och bristfälliga men på min näthinna kvarstår blicken av kvinnorna i svarta, mörka kläder på alla Irans gator och gränder, som en symbol för en kvinna utan frihet att välja, bestämma över sig själv och sitt eget liv.